En kort historia om Hangö museum

Hangö museum grundades 1909 och har verkat på flera olika platser under sin historia.

Hangö museums första utrymme Fohlinska stugan

I maj 1907 köpte staden Fohlinska stugan som fanns på Högbergsgatan för 532 mark, det vill säga cirka 2 300 euro, om man räknar med dagens penningvärde. Det här var den enda byggnaden inom Hangö stads gränser som bevarats då fästningsområdet brändes ner under Krimkriget på 1850-talet. I stugan bodde då Otto Fohlin och hans hustru Kajsa Söderlund. Kajsa var ensam hemma då engelsmännen kom för att bränna ner Hangö och hon hade bett om att hennes hus skulle bevaras; vilket också skedde.

60 år senare ansågs huset vara ett ruckel, men stadens äldsta byggnad ansågs vara bra som museibyggnad. Huset var till salu då Fohlinska gumman det vill säga Kajsa Söderlund hade dött. Conrad Appelgren, Jeja Roos och H. Lindberg fick i uppgift att fundera vad som skulle göras med byggnaden.

Det tog nästan ett år innan arbetet blev gjort, kanske delvis för att grundandet av hembygdsföreningen blev klart i november. Arbetsgruppen föreslog att en lämplig förening, i första hand Hembygdsforskningens vänner i Hangö skulle få 800 mark för att renovera interiören och ett årligt understöd. Det senare förslaget godkändes inte, men nu hade Hangö ett eget museum, där alla museets föremål var utställda. Dessa utökades kontinuerligt.

Under första världskriget avbröts föreningens verksamhet och först 1923 hölls föreningens möte på nytt. Då började Conrad Appelgrens dotter Ajna Appelgren som ordförande och hon verkade som ordförande i nästan 20 års tid.

Man planerade att flytta byggnaden till Badhusparken, så att museet skulle vara tillgängligare för badhusgästerna, men den här idén övergavs då det ansågs vara för dyrt. Fohlinska stugan var dock i dåligt skick, men det fanns inga pengar för renoveringen. I mån av möjlighet gjordes reparationer så att det skulle vara lämpligt för museiföremål. För att det inte skulle vara för fuktigt i stugan skaffades dit en kamin.

Man fick inte till stånd ett slutgiltigt beslut om museibyggnaden, fastän man planerade en flytt till andra utrymmen. I mars 1940 evakuerades hela Hangö och därmed också museets samlingar.

Museet får nya utrymmen i stadshuset

Efter kriget började en ny tid i Hangö museums historia. Föremålen hade evakuerats i mars 1940 till Ekenäs stadshus och en del till Åbo. Vid evakueringen hjälpte Åbo historiska museums intendent Nils Cleve och magister Andersson. Hembygdsforskningens vänner fick 1945 en ny styrelse med Birger Boström, Ragnar Ekqvist, Harry Nyman, Tor Karling, Yrjö Manner, C.O. Westman och Tor Westerholm. Målen för hembygdsforskningens vänner var att grunda ett skärgårdsmuseum och en hembygdsgård, samlande av arkivmaterial och bilder samt hembygdsvård och att sprida kärleken till hembygden.

Föreningen bad av staden att den skulle få Westergård som hembygds- och skärgårdsmuseum, men att när staden återuppbyggdes skulle man ta i beaktande lämpliga utrymmen för museet. Våren 1946 kom föremålen till Westergård. Birger Boström katalogiserade föremålen med sin son. Det fanns 565 föremål. Under evakueringen hade 116 föremål försvunnit. Boström försökte få nya föremål till museet, men det var inte så lätt. Endast hans svärmor furstinnan Elisabeth zu Sayn-Wittgenstein-Berleburg donerade ett par morgonskor i parisisk modell.

Man hade aldrig tänkt att Westergård skulle bli ett permanent utrymme, bland annat på grund av läget. Man hade planerat en föreläsningssal till stadshuset, men i praktiken gick den inte att använda. Istället fick museet flytta dit. Utrymmet fanns under festsalen och ingången var via polisstationens gård. Nils Cleve som nu var i arkeologiska kommissionen, var mycket nöjd med de nya utrymmena. Det enda problemet var att museet inte hade något magasin, så alla föremål måste vara utställda, dubbletter medräknade. På Cleves inrådan placerades föremålen på bord, för de var billigare än skåp. Också dessa fick föreningen som donationer av allmänheten. Museet fick nämligen inget direkt stöd av kommunen, förutom att föreningen inte betalade hyra för utrymmet.

Föreningens ordförande Carl-Olof Westman, viceordförande Yrjö Manner och sekreterare Birger Boström ställde ut föremålen tematiskt, och museet kunde öppnas våren 1952. Museet var öppet ett par timmar på söndagar, och årligen hade man några hundra besökare. Rektorn för Hangö samlyceum Birger Boström var den drivande kraften och officiellt blev han museets intendent 1956 och den här uppgiften skötte han till och med 1972. Genom åren fick museet många nya donationer, men museet saknade ett magasin. Därför bad hembygdsföreningen att staden skulle överta museet, vilket också skedde 1963. Museet fick dock inga extra utrymmen, vilket försvårade museets verksamhet

Nya utrymmen söks på 1960-talet

Museet hade i princip bra utrymmen i stadshuset, men det fanns inga lagerutrymmen. På 1960-talet funderade man på utrymmen från Hyllis och det då nya polishuset. Följande alternativ var att bygga nytt på tomten bredvid stadshuset, dit biblioteket sedan kom. De längst hunna planerna gällde en tomt som ägdes av staden i hörnet av Strandgatan och Torggatan. De byggnader som fanns här från 1890-talet skulle rivas för man ville inte ha gamla byggnader i en modern stad. Det här var tankesättet på 1960-talet. Museiförbundets sekreterare Riitta Heinänen ansåg att tomten var på en central plats, dit besökarna hade lätt att komma.

År 1968 var arkitekterna Nils Aschans och Eric Adlercreutz planer färdiga. De hade planerat en modern museibyggnad där det fanns en utställningshall, lager, galleri, entréhall, samlingssalar, kafé, arbetsutrymmen och vaktmästarbostad, dessutom fanns det reserverat parkeringsplatser. Fullmäktige godkände förslaget med klara röster 26–1, men det reserverades aldrig några pengar i budgeten för museiprojektet och så småningom föll det i glömska. Å andra sidan är det bra att museet inte gjorde sig skyldig till rivande av gamla byggnader.

Följande projekt lyckades dock. Fastän staden inte beviljade medel för en ny byggnad, så fick museet 1970 32 000 mk eller cirka 47 000 € för att reparera ett gammalt stenmagasin i Östra hamnen. Det var fråga om en 1793 byggd kasern för vallmän och som delvis förstörts av ryssarna själva under Krimkriget. I den första stadsplanen nämns byggnaden som kyrkoruin, fastän man inte vet om det funnits en kyrka där. Byggnaden bjöds dock till Bromarv församling, dit även Hangö hörde, men enligt dem var huset för litet. Järnvägsingenjör Evert Wasastjerna gjorde 1882 ritningar som motsvarar den nuvarande byggnaden. Staten köpte magasinet 1885 och där förvarades oförtullade varor, under förbudstiden spritkanistrar och på 1950-talet silltunnor.

När museet fick byggnaden lades dit trägolv på jordgolvet och taket förnyades. Hit hämtades föremål som hade med krig, sjöfart, brandväsende, jakt och fiske samt allmogekultur att göra. År 1982 skedde en stor förändring då museet fick Kexens övre våning till lager. Hit hämtades nästan alla museets föremål. Man kunde nu börja med kortvariga utställningar i museiutrymmena. År 1991 stängdes utställningsutrymmet i stadshuset och dit placerades museets arkiv. Lagret på Kexen hade under 40 år blivit så fullt att dit inte längre rymdes mera föremål. Därför var vi glada att vi fick nya utrymmen i samlingsmagasin Leira.

Sedan 1970 var museet i över 50 år beläget i en kasernbyggnad från 1790-talet i Hangös östra hamn. Den 13 juni 2024 öppnade utställningen Glimt i museets nya lokaler, i Manner-fastigheten på Långgatan.

I maj 2025 öppnade museets permanenta utställning Där land och hav möts, som berättar om Hangö udds historia genom tiderna. Utställningens huvudteman är också havet och industrin, samt strand- och villalivet.